Inte vilken jeppe som helst

Om konsten att göra den perfekta taktmixen, spela men ”inte höras”, lära sig vad som händer när man kopplar nätspänning i en högtalarutgång, bli kroppsspråksexpert av bara farten och om att Quincy Jones troligen inte gillar DJ´s. Ett personporträtt av Jesper Liljegren och hans 36 år i nöjesbranschen som DJ…

Med så många år i DJ båset kan man gott säga att DiscoJeppe har mycket att reflektera över. Men detta är ingen ”nostalgitrippstext” eller början till hans memoarer. Det här är början på fortsättningen och berättelsen om att gå från ”plattvändare” till att bli musikproducent och stämningsfixare på bröllop och fester.

Berätta om stunden då du bestämde dig för att vinyl var ditt kall?

– Vi var på Mallis när jag var tretton. Jag, min kompis och våra respektive familjer. Trötta av solbränna och Sangria stannade våra föräldrar på hotellet men vi två ville gå på nattklubb. Eller kanske mer korrekt ”kvällsklubb”. För vid åtta hade knapp några gäster kommit. Men det spelade ingen roll för vi tryckte oss bara mot väggen och lät oss storögt dras med i denna oerhört spännande värld av fest, ljud och ljus. Jag fascinerades av hantverket att sömlöst mixa vinylskivor, pratet emellan låtarna och framför allt i den medryckande musiken. Alltsammans sköljde över mig som en gigantisk våg av starka intryck och dagen efter halvsprang jag till närmaste skivaffär och köpte mina första skivor bland annat ”MaxMix” där proffs DJ’s från Italien mixade nonstop. Väl hemma i Bromölla började jag köpa skivor, bla Live is life med Opus och Tarzan boy med Baltimora. Jag skrapade ihop delar till en anläggning önskade mig komponenter i julklapp och byggde till slut en enklare DJ-rigg med en 3 kanalig ljusorgel. Alltsammans med ett direkt hälsovådligt lödschema enligt principen ”friskt kopplat hälften brunnet”.

Du menar att du fick ha en åskledare i byxorna, bära gummistövlar och ha en pulversläckare inom räckhåll?

– Ja faktisk nästan. Men det var lärorika år på alla möjliga sätt så numer är jag och tekniken BFF. Det var nog redan då, på skoldiscona, jag lärde mig hur viktigt det är med logistik, ordning och reda, komma i tid, kolla teknik, ha reservsladdar samt extra lampor och nålar. Kolla start och stopptider. Det är först när man har en struktur man kan vara flexibel.

Arbetet som DJ måste ha förändrats en hel del.

– Det kan man gott säga. Jag slipper släpa tunga vinylbackar och faktiskt även CD. Det mesta ligger digitalt vilket förstås inte bara är praktiskt utan också väldigt publikvänligt eftersom jag kan välja bland mer än 200 000 låtar och tillfredsställa alla tänkbara låtönskningar. T o m ”Hoppa under granen”.

”Hoppa under granen”?

– Ja, alltså ”Åtta hundra grader” med Ebba Grön. Man måste ibland vara lite klurig för att förstå vad publiken önskar och tror dom vill höra. När någon önskar ”Africa” är det lätt att tänka ToTo. Men det kan lika gärna vara Chic med ”Ahh freak out”, ler Jeppe.

– Även om jag fortfarande ibland mixar en del vinyl på skivspelare så har mitt arbete gått från att manuellt göra den perfekta sömlösa taktmixen till att mer bli ”musikproducent”. Med den nya digitala tekniken kan tempon styras och låtar loopas, mixas och redigeras i realtid på ett helt annat sätt. Men jag skulle nog säga att det inte varken är låtbiblioteket eller den tekniska nivån som gör en fest lyckad. Utan hur jag som DJ kan läsa av rummet och bygga upp stämningen.

Hur menar du?

– Tänk dig en film utan soundtrack eller en Nobelprisutdelning utan trumpetfanfar.

– Eller lika mycket som ett vin smakar godare i rätt glas blir också middagen några snäpp bättre med rätt sorts musik.

– Musik har en fantastisk påverkan på stämningen och påverkar upplevelsen av festligheten på alla tänkbara sätt. Min roll är att förstå festens körschema, läsa dansgolvet, veta när det är dags att byta musikgenre så att alla får dansa till sin musik eller bara dras med i stämningen. Precis som jag drogs med den där sommaren på Mallis.

Så du är hela tiden beredd på att festen antingen vill ha line-dance, bossa, gnussa eller köra The Bump?

– Ungefär, eller byta tempo, stämning eller jingle. Den här fingertoppskänslan är extra viktig när jag spelar på bröllop. Här blandas inte bara generationer med ibland 80 års spännvidd, utan också olika grupper och klickar av människor. Ibland obekanta för varandra. Här blir musiken och ljudbilden det kitt som förenar och bygger ihop alltsammans. Från ceremonin i kyrkan, under fördrink, till tal, partygolv och knattediscot i angränsande rum. Därför är jag noga med att intervjua festarrangören eller Bröllopsparet så jag får en känsla för hur jag ska ”komponera stämningen”. Det är ju inte bara brudparet som ska gifta sig; musiken ska ju också gifta sig. Med stämningen.

– Jag måste helt enkelt veta vad musiken ska göra för jobb och när musiken ska höras eller bara finnas och förstärka något annat.

Det du berättar svarar mer eller mindre på min nästa fråga om förinspelad musik och spellistor på Spotify.

– Spellistor eller förinspelat är i sig inget fel om det används i rätt sammanhang och kanske sätts ihop av någon som är van att producera musik. Men de gånger man vill slå på stort och ordna en upplevelsefest ska man inte snåla med den komponent som har så stor påverkan på stämningen. En lista tar inte hänsyn, kan inte anpassa sig och kan inte läsa in rummet. När jag tex anlitas i ett sammanhang där det finns ett liveband synkar jag alltid deras låtlista med det jag ska spela så att jag inte tar udden av deras framträdande. Man måste som sagt ha ”taktkänsla”.

– Sedan finns det en annan aspekt också, en roll som en DJ automatisk får på en fest; ordningsmannarollen. Jag har ju hela tiden koll på rummet, i första hand för att folk ska ha kul och ha det bra, men jag kollar också att inget tråkigt riskerar att hända. Att ingen skadar sig, att säkerhetsaspekter följs, att borttappade mobiler hittar sin ägare och att oinformerade grannar känner att 5 decibel lägre volym gör skillnad.

Ungefär som att ”Ingen saknar DJ´n förrän båset är tomt”. Och avslutningsvis, vad är nu detta med Quincy Jones?

– Som DJ är man ju väldigt observant på tempon och hur låtar kan mixas. Jag tror att Michel Jackson och Quincy Jones i maskopi ville retas lite. För i låten Billy Jean finns det en liten, knappt hörbar, temposänkning varje åttonde takt. Märks bara när man ska taktmixa.

Douglas Sandor, kompis, kollega och trummis på scenen mittemot DJ-båset.